Kommer den urbana livsstilen att förbli idealet?

6

Centraliseringen är ofta underskattad som drivkraft i byggsektorn. Danmark är, till skillnad från övriga Norden, ett litet, platt och tätbefolkat land med en mycket väl utbyggd infrastruktur. En dansk kan därför lättare byta arbete utan att behöva flytta än vad som är fallet i t.ex. Sverige och Norge. Detta skapar en flexiblare arbetsmarknad i Danmark och håller ned det årliga behovet av nya bostäder.

Mer centraliserat byggande sedan 60-talet

Under miljonprogrammets dagar var byggandet relativt jämnt fördelat i Sverige. Bruksorter som Åtvidaberg och Iggesund expanderade som en effekt av att BNP-tillväxten och arbetsmarknaden drevs av industriproduktion och export av traditionella svenska produkter. Detta har förändrats i takt med att traditionell industri flyttat till låglöneländer eller närmare marknaden samtidigt som den mekaniserats och effektiviserats. Tjänstenäringen har däremot vuxit och fått större betydelse vilket ger storstadsregionerna en komparativ fördel då mycket av tjänsteutbudet kräver att efterfrågan når en kritisk volym som små orter har svårt att nå.

Befolkningsökningen är inte jämnt fördelad. År 2013 bodde drygt 1,7 miljoner personer i Stockholms, Göteborgs eller Malmös kommun, en siffra som väntas stiga till 2,4 miljoner år 2053, (en uppgång med drygt 41 procent). Byggandet har centrerats till storstadsregionerna och under åren 2012 – 2016 fanns drygt 61 procent av alla påbörjade bostäder i Stockholm, Skåne eller Västra Götaland. För kontor var motsvarande siffra 76 procent, vård- och undervisning 60 procent. Enligt Boverket bör deras andel av t.ex. bostadsbyggandet öka till hela 75 procent.

Mindre städers dragningskraft ökar

Centraliseringen lär hålla i sig ett tag till men om vi antar ett längre perspektiv och väger in boendepreferenser och teknisk utveckling så blir bilden mer komplicerad. Storstädernas dragningskraft har alltid varit stark men faktum är att även mindre städer expanderar. IVA konstaterar att mellan 2010 och 2015 växte antalet invånare i landets tätorter totalt med 440 000 personer. Landsbygdsbefolkningen minskade bara med 5 400 personer. Storstäderna växer inte i samma utsträckning som tidigare på småstädernas bekostnad utan den är idag en följd av invandring och ökat barnafödande.

Kommer behovet av fysiska möten att försvinna?

Den tekniska utvecklingen kommer att göra det möjligt att arbeta på distans på ett helt nytt sätt samtidigt som persontransporterna revolutioneras av självkörande fordon. Detta sker samtidigt som kostnadsskillnaderna mellan att bo och verka i storstadsområdena jämfört med små orter blivit allt större och priserna på bostadsrätter ökat mer än för småhus. Kostnadsskillnader som verksamheter drivna i storstäderna i sin tur måste ta ut på sina kunder.

Det finns naturligtvis fler drivkrafter i centraliseringen än arbetsmarknaden, (sociala, kulturella etc.) men hur stor blir betalningsviljan för tillgången till dessa värden när ny teknik öppnar nya möjligheter som i dag ter sin som ren science fiction. Hur kommer vi att värdera naturvärden vi i dag tar för given i en allt mer urban miljö? Vad kommer vi vara villiga att göra, eller offra, för att skapa en bra uppväxt för våra barn och kvalitet i egen rekreation?

Man kan fortfarande med framgång argumentera att distansarbete har stora begränsningar och att bygga grupp- och företagsidentitet eller driva projekt bygger på relationer som kräver kontinuerlig fysisk närvaro. Människan är ett socialt flockdjur i grunden, men teknikutvecklingen är snabb och kommer en person som sedan barnsben vuxit upp med att styra en grupp globalt spridda medspelare i intensiva dataspel se detta som samma problem?

Vi kan redan se hur ny teknik påverkat ungdomars umgängesformer och utökat deras sociala nätverk på ett sätt som var främmande för bara tio år sedan. Lägg sedan till ett flexibelt transportsystem som möjliggör arbete under resan dörr till dörr och vi har kapat stora kostnader som avstånden historiskt skapat. De infrastruktursatsningar vi ser öppnar även upp för ett utökat spårbundet pendlande vilket vrider fokus från staden till regionen.

Svenskarna vill inte bo i storstaden

Undersökningar pekar på att allt fler bär på en längtan bort från det urbana. Det är ingen brist på unga lantbrukare som bloggar och instagrammar – var och en med tusentals följare. På TV kan vi följa den danske bonden Frank Erichsens och familjen Mandelmann på skånegården Djupadal. Jonna Jinton, lämnade Göteborg för Grundtjärn i Västernorrland och hon vann 2016 kategorin ”Årets Inspiratör” i bloggtävlingen ”Finest Awards” med bland annat närmare 100 000 följare.

Teknisk utveckling kommer att minska antalet hushåll som tvingas flytta till storstäderna för studier eller av arbetsmarknadsskäl. Skall skillnaderna i boende- och levnadskostnader försvaras måste sociala och kulturella värden få en ännu större betydelse men ny teknik river murar även på den arenan. Det räcker att 10 till 15 procent av småbarnsfamiljerna flyttar, (eller väljer att bor kvar på en mindre ort) för att det skall få stora konsekvenser för bygg-och fastighetsmarknaden.

I en studie av Svensk Fastighetsförmedling ställdes frågan i vilken typ av miljö man skulle vilja bo i framtiden. På första plats kom landsbygden med 25 procent. Bara 12 procent ville helst bo i en storstad. Vidare svarar 70 procent av deltagarna i Boverkets undersökning att de helst skulle vilja bo i eget hus med trädgård.

Vi får snart reda på hur mycket av centraliseringen som drivits av människors önskan jämfört med arbetsmarknadens krav. Bostadsbyggandet har aldrig tidigare varit mer fokuserat på förtätningsbyggande och flerbostadshus men innebär det att vi bygger vad folk vill ha? Det enda vi kan konstatera är att centraliseringen kommer att bestå, i alla fall på kort och kanske medellång sikt men i det långa perspektivet finns det anledning för bygg- och fastighetssektorn att förbereda sig på en förändring.