Vi har kanske svårt att förstå det i dag, men det fanns en stor entusiasm kring miljonprogrammet när det byggdes. Det blev populärt att lämna omoderna och bristfälligt underhållna lägenheter i innerstaden och flytta ut till ljusa och moderna bostäder i förorten. Med facit i hand kan vi i dag konstatera att man med goda intentioner ändå gjorde en del misstag. Attraktiva och levande stadsmiljöer fick stå tillbaka till förmån för rationalitet och snabba byggprocesser. Människan hamnade knappast i centrum och den medelklass som ursprungligen flyttade dit lämnade när andra alternativ dök upp.
Vi ser nu återigen ett omfattande bostadsbyggande och det mesta pekar på att aktiviteten kommer att hållas uppe en god tid framöver, även om vägen kan bli gropig de kommande åren. Vad kommer vi att ångra om 30 år när vi tittar tillbaka på den period vi nu befinner oss i? Vi kanske kommer att fråga oss:
- Varför byggde vi inte med bättre kvalitet?
Kortsiktigheten har, trots dyra ytskikt, gett oss byggtekniskt många svaga lösningar, (enstegstätade fasader, rigida planlösningar, billiga tekniska installationer, höga underhållskostnader, onödigt hög energiförbrukning mm.). De som köpte nya bostadsrätter hade ingen möjlighet att påverka.
- Varför hade vi inte bättre samordning mellan bostadsbyggandet och infrastrukturinvesteringarna?
Det gav höga tomtpriser, dyra bostäder och en omfattande förtätning där värdefulla grönområden gick förlorade. Småhus fick en oproportionerligt låg andel av bostadsbyggandet.
- Varför utnyttjade vi inte tillfället att på allvar lyfta problemområden?
Vi kunde i stort sett låna gratis samtidigt som bostäderna, och stadsmiljöerna, ändå behövde renoveras och energieffektiviseras.
- Varför tog vi inte tillfället att försöka vända bostadssegregationen i stället för att ytterligare fördjupa den?
Detta genom att bättre blanda ägarformer, bostadsformer och bostadsstorlekar. Det fanns gott om positiva erfarenheter att dra nytta av från andra länder.